Jag brukar vilja säga att jag kommer ifrån Brända – men det är inte sant. Även om jag tillbringat väldigt många somrar, jular och andra lov här – så är jag uppväxt i Stockholm. Det hörs om inte annat. Ibland försöker jag prata Brändamål men då säger min mamma Mait och moster Rut - som står där borta vid vår gård - att det inte låter bra. För dom, systrarna Mait o Rut, dom är härifrån på riktigt.

När jag sprang runt på byn som liten kom ibland frågan ”ocken åg dä då?” Och då svarade man ”jag e majtes yngsta från Linnmans” och pekade på vår gård. Och då liksom klargjordes allt med det, fastän man aldrig hade träffat personen.  Här i byn tillhör man en gård, och man har även en identitet med en gård. Det är häftigt tycker jag.

Därmed har jag också presenterat mig – jag är Majtes yngsta från den där gården.  Sedan förra sommaren håller också jag och min lilla familj med Claes och våra tre barn, till i Lars-Eriks som sedan förra året är vårt alldeles eget här på Brända.

Jag har fått äran att hålla årets midsommartal och jag skulle vilja göra en liten hyllning till vårt fina Brända. Och det tänkte jag göra utifrån fyra minnen och förnimmelser från vad som är Brända för mig. Kanske några av er känner igen er. Jag har i och för sig hört att bara fyrtio procent av ens barndomsminnen motsvarar verkligheten, resten är vad man vill ta med sig i livet. Så vi får väl se vad av det jag säger är sant. 

Det första är en hyllning till Brändamålet. För det är nåt visst, det är inte dalmål i största allmänhet!

Min mormor, Back Kari – född 1902 – hon pratade Brändamål på riktigt. När jag som barn hade kompisar från stan som följde med hit upp, förstod inte dom vad hon sa.  Jag har fått med mig många användbara ord, inte minst när man själv har barn – t ex sulla, åvasslin eller vante i gnässhöl. Andra väldigt bra ord är jorlperur, ocknu, eller det mycket användbara siddu. Otroligt vad mycket man kan säga med det, med rätt tonfall! Siddu.  Nu ser jag att mamma och moster Rut skakar på huvudet där borta…

Det andra är dofterna och ljuden som jag så starkt förknippar med Brända

Jag kan fortfarande tydligt höra ljudet av tvättstugans låga brummande när tvätt-Kari fortfarande fanns. Det ihop med doften av syrener, gräsklippare från olika gårdar och ljudet av flaggstångsrep som slår. För mig är det verkligen en känsla av Brända på ett härligt sätt. 

Och visst är det en alldeles särskild doft att cykla över brändåkrarna en sommarkväll – eller en varm eftermiddag– det doftar något visst, och det doftar olika beroende på när. Undrar om Erik Saade tänkte på det när han spelade in sin nya video Girl from Sweden? Ni har väl sett att  Herberts soptunna är med?! Det är faktiskt sant!

Det tredje är en hyllning till långsamheten som jag på ett väldigt fint sätt kopplar till Brända.

Det man som barn upplevde som oändliga sommarlov här uppe, gjorde också att man hittade på massa saker. Inte minst gjorde jag det med Stina från Norbergs och Åsa från Klingas.  Två år i rad sattes det upp pjäs i bystugan, gick för utsålda hus, 90 pers per föreställning, hölls egna gudstjänster uppe hos klinga - undrar om det ens är lagligt?! - hade basarer och sålde allt möjligt – och ALLA intäkter skänkte vi till välgörande ändamål. Det är i alla fall vad jag minns som sant!

Det fjärde och sista jag vill lyfta fram är såklart minnena från midsommardagsfirande på Brända.

Midsomrar här har alltid varit en stor familjehögtid för oss, ingen tvekan. Typ nästan vassare än julafton på nåt sätt. Man fick ha leksandsdräkt, få en peng och köpa godis, dansa runt majstången. Ja det var – och är fortfarande – en fin fest helt enkelt. Även våra barn som har betydligt högre krav på underhållning och digitala spännande alternativ, vill inte missa midsommar på Brända.

Med det sagt, om vad jag vill lyfta fram från mina sinnen och minnen från Brända, så  kan jag konstatera att även om jag inte kommer härifrån på riktigt, så har Brända en stor och mycket varm plats i mitt hjärta.  Och det … det är alldeles sant.

Låt oss nu utbringa ett fyrfaldigt leve för Brända och för midsommar 2015!

Maria Börtemark