Mitt namn är Nina Plöen och jag är otroligt stolt att få stå här idag och hålla årets midsommartal på Brända.

Jag kan inte som tidigare års talare berätta om oändliga somrar på Brända, med midsommarfirande och slåtter eller byns gårdar och släkten då min egen historia i byn är betydligt yngre.

Jag är dotter till Laila i Lysellsgården, det gula huset i början av byn, syster till Johan och gift med Kent, vi har tre barn Leo Linnea och Lykke.

Mitt tal ska handla om Midsommarfirande, att få tillhöra, vart nyfikenheten tar oss och lite om dårskap, och om en vacker gul klänning.

Den första midsommaren jag minns var 1972. Jag firade min första midsommar på Brända 1997. Förra året firade jag midsommar i Kenya. Alla är lika, alla är olika.

Midsommaren 1972, på en camping i en by i Jämtland, jag hade fyllt sex år ett par dagar tidigare och fått en fin röd cykel i present. Jag hade en fin gul klänning med förkläde och sjal och hätta. En klänning som jag förstod betydde mycket för min mamma och jag var stolt, nyfiken och fundersam.

Ett par dagar tidigare hade vårt flyttlass gått från Linköping till den lilla byn och jag hade lämnat allt som hittills varit min värld. Gården med alla kamrater, lekplatsen, pulkabacke och klätterberg. Allt var nytt, jag skulle börja lekis, få nya kompisar och lära mig åka skidor. I den lilla byn kände alla alla, man var släkt med någon och hade lekt i generationer. Det hade varit lätt att hamna utanför men jag fick tillhöra. Jag var trygg och kände mig omtyckt.  Känslor som varit viktiga senare i livet när jag har flyttat och bytt miljö, varit ny och okänd, mött det nya och okända, jobbat mig in i etablerade grupper och allt som oftast fått tillhöra. Känslor som jag har tänkt på när det kommit nya människor till grupper där jag redan har tillhört och som gjort att det varit viktigt för mig att få dem att känna sig trygga och välkomna.

Vi firade fler midsomrar på flera ställen, i Jämtland, i Skåne, i Sigtuna och överallt har det funnits små flickor i gula klänningar med förkläde, sjal och hätta. Jag har alltid fått en varm känsla inombords, en känsla av att tillhöra, utan att riktigt veta vad. Lite som en hemlig kod, ett sällskap bara för oss med den gula klänningen. Som en uniform.

Livet och skidåkningen tog mig via Gällö till Östersund, via Zell am See till Åre, och så 1990 tack vare kärleken till Sigtuna.

Dit kom jag relativt nygift med Kent och vår knappt ettårige son och visste direkt att jag var hemma. Vi hittade våra sociala sammanhang, engagerade oss i föreningsliv, våra barns aktiviteter, startade montessoriskola med några andra föräldrar, var trygga i att vi tillhörde. Vi firade midsomrar i Sigtuna med Linnea i en vacker gul klänning, och hon var stolt! Den hade ju både mamma och mormor haft! Ett par olika arbetsplatser med kollegor från hela världen. Sigtuna är en kommun med anknytning till hela världen via Arlanda och alla turister. Sigtuna är en smältdegel av lärdom, med skolor och kursgårdar, folkhögskola och utbildningscenter. Som sexåring när jag lekte med dockor drömde jag om att bli mamma.  I Sigtuna fick jag bli mamma inte bara till mina egna tre, utan genom mitt jobb som elevhemsföreståndare på internatskolan, till flera hundra barn från olika delar av världen. Mitt jobb har blivit att förmedla trygghet, att visa att alla har rätt att tillhöra, att våra olikheter utvecklar och förstärker oss. Att alla har en historia att berätta.

Midsommaren 1997 var vår första midsommar på Brända. Min älskade, tokiga mamma hade under vintern köpt Lysellsgården, varför fattade varken Johan eller jag, men om mamma var lycklig var vi lyckliga. Vi var nya och osäkra, vi missade traktorn ut på ängarna, men vågade oss fram till kransbindningen. Fick tydligt veta att det bara var att hjälpa till, och vi klev in i en ny gemenskap. Redan året efter fick jag förtroendet att tillsammans med min svägerska knyta toppkransen och vi var otroligt stolta när den vacker hängde i majstången. Tack Kina, Cissi och Ulla som ledsagade mig in i majstångsgemenskapen! Linnea bar den gula klänningen och jag förstod plötsligt vad det var som var så speciellt med den. Jag förstod också vad det var som dolt sig i min mammas blick när hon under hela min barndom pratat om Brända, mor och far i Parks, slåtter och lekkamrater.

Mamma kom som 4-åring som sommarbarn till Parks och upplevde oändliga barndomssomrar med sina jämnåriga kamrater i byn, hon tillhörde, men ändå inte. Utom på midsommar, då hon som alla andra hade en vacker gul klänning med förkläde, sjal och hätta.

Midsommaren 2013 var jag inte på Brända och det var besynnerligt. Men ändå helt fantastiskt! Jag firade midsommar vid Viktoriasjöns strand, i en by i Kenya, med 400 Kenyaner, Gärdebylåt, midsommarstång, afrikanska trummor och små grodorna, och jag tillhörde! Vi var alla tillsammans, vi vävde ihop våra kulturer och vi skrattade. Lika mycket åt små grodorna som åt oss svenskar när vi i femkampen skulle bära en tvättbalja på huvudet! Här kommer galenskapen in, och jag beskyller min mamma för det arvet!

Min nyfikenhet på min Kenyanska kollegas liv gjorde mig uppmärksam på hennes historia och hur hennes familj lever på den Kenyanska landsbygden i ett av de allra fattigaste områdena i Afrika, mitt engagemang för mina elever i Sigtuna och driften att alla har rätt till ett sammanhang, med utbildning och trygghet tog oss ända till det midsommarfirandet 2013.  Vi var då i Wagwe för att bygga klart det som skulle bli det första klassrummet i den skola som vi har startat. Vi, det är elever, personal och föräldrar vid den skolan där jag jobbar i Sigtuna. Drivna av alla barns rätt till utbildning, att vi tillsammans kan göra skillnad och att vi är mer lika än olika!  När jag läser föregående års talares midsommartal med berättelser om slåtter, liv i alla gårdar, djur överallt, dass med fyra sitsar, så är det den världen jag upplever vid mina besök i Kenya idag. Alla jobbar på fälten, alla känner varandra, familjebegreppet är utvidgat, jordbrukssamhället med sin sårbarhet för torka och skyfall. Samtidigt som de lever i informationssamhället med mobiltelefoner och facebook. Galet! Klart det är galet att starta en skola i ett helt främmande land! Jag är så tacksam över denna galenskap, för den har visat mig att vi är mer lika än olika, att det i grund och botten handlar om nyfikenhet och att våga kliva in, att våga bjuda in och att vi tillsammans kan göra skillnad!  Jag är dessutom rätt övertygad om att jag någon gång i Kenya kommer att möte en liten flicka, i en vacker gul klänning, med förkläde sjal och hätta och att vi då kommer att blinka till varandra, för vi, vi vet ju vad som är viktigt i livet!

Jag vill utbringa ett leve för midsommaren och för all galenskap och gemenskap som bara väntar på vår nyfikenhet!