Att ha förmånen att få växa upp på somrarna i Hedby, varenda sommar, hela somrarna, under hela barndomen har gett en härlig effekt: hjärtat klappar för den här byn och det här landskapet! Uppsala var en plats där jag förvisso gick i skola och bodde men det har inte satt några spår i mitt hjärta.

Jag heter Elisabeth Fogelström, som flicka hette jag Trottestam och har alltså sprungit på dessa bygator tillsammans med mina 4 syskon i alla år. Vi hör hemma i Wallgrens, längst bort på Wallgrens rund. Där har ni sett oss hoppa hinder och spela badminton när ni har gått era kvällspromenader runt byn. Nu finns det åter igen små barn på gården, upprepandes det vi gjorde. Med en stor skillnad dock. Vi levde här. Visserligen 10 veckor per år men det blev något annat än 2 veckor per sommar.

Vi hade ”Vonnis” som många av er känner närmare som Yvonne Nääs. Hon var vår underbara barnvakt när föräldrarna jobbade på sjukstugan i Leksand. Hur hon flera somrar redan från 16 års ålder lyckades hålla ordning på 5 barn är för mig en gåta..

Idag bor jag i Åkersberga utanför Stockholm med min familj. Jag har två spännande jobb varav det ena tror jag är orsak att jag fick den fina förfrågan att hålla detta midsommartal. För er som inte har sett Lyxfällan där jag är programledare kan jag berätta att det handlar om att hjälpa människor med deras privatekonomi. Jag kommer inte att prata privatekonomi och beteendeförändringar denna midsommardag. Jag vill bara nämna en av de nyttiga erfarenheter jag har fått med mig. Ödmjukhet. Ödmjukhet inför människors olika livssituationer.

Jag tror inte att jag är ensam om att umgås mest med likasinnade och tappar därför vidvinkelsynen på Sverige. Mötet mellan människor med olika erfarenheter och kulturer ger ett rikare liv.

De människor som deltar i Lyxfällan har hamnat i en situation de inte kan ta sig ut själva utan behöver kunskap, hjälp att ta bort skygglapparna och stöd att ta sig ur situationen. Och jag tycker de är modiga som inför stora delar av Svenska folket visar sina svagheter i syfte att lyfta sig ur sin eländiga situation. De allra flesta gör förändringar till det bättre också på lång sikt vilket är fantastiskt roligt att få vara delaktig i.

Det har också visat sig att tittarna får goda råd som håller på riktigt. En underbar upplevelse var när en kvinna kom fram till mig på Gran Canaria nu i påskas och tackade för att hon och hennes familj hade, tack vare idéer och råd från programmen kunnat finansiera just resan till Gran Canaria.

När jag var 10 år gammal och satt i skolbänken i Uppsala första dagen i 4:e klass hände något speciellt. Klassens nya fröken Gunvor Sandred berättade lite om sig själv och nämnde att hon hade sommarställe i en by i Dalarna. Jag räckte upp handen och frågade var? Nära Leksand sa hon. Var fortsatte jag? I närheten av Gagnef sa hon och trodde väl att jag skulle ge mig. Var då frågade jag? I närheten av Djura sa hon och måste ha varit helt säker på att jag skulle ha ge upp vid det laget. Men vi det laget stod jag upp och ropade ännu en gång, var? Hedby… Ååå där har jag också sommarställe ropade jag! Hon fick dag ett mer än väl godkänt som min lärare…

Det är med en omåttlig stolthet jag och mina syskon då och då bjuder hit goda vänner till gården och byn. Vänner som ibland inte har satt sin fot i Dalarna eller ens i Sverige. Att se och lyssna till deras förtjusning när de anländer och går den obligatoriska promenaden runt byn är värt mycket. Jag har nog inte varit med om någon, som inte året efter besöket talat om hur fantastiskt det var.

Det är något visst.. så säger människor när vi talar Dalarna. Och visst är det! De blånande bergen, lokor, tjärnar, skogen, de väldigt äkta människorna, ängar, bygator, röda stugor, den friska luften, men det finns något utöver friskt i luften. Det är en sorts stämning som inte bara jag tycker, utan är allmänt omskriven, som infinner sig bäst midsommarnätterna, något övernaturligt eller magiskt. Det kan vara så att jag är förblindad av kärlek till Dalarna och Hedby eller så finns det något här i luften som har försvunnit i städerna. Nog kände ni ogifta kvinnor det, när ni i natt plockade sju sorters blommor och klättrade över sju gärdesgårdar under tystnad…?

I mitt fall fyller Hedby samma funktion som vissa kanske tänker när man träffar en partner… kommer mina föräldrar att tycka om honom…duger han? Jag tänker… Är han god nog att ta med till Hedby?

Med denna kärleksförklaring till Brända by vill jag hylla midsommaren och byn med Ett fyrfaldigt leve, den leve Hurra…