Jag heter Anna Åkerberg , jag bor i Stockholm men har också förmånen att äga en gård i Brända – Björsgården – sedan några år tillbaka. Björsflickorna som bodde på gården var mina halvgammelfastrar och deras halvbror – Anders Björs som också är född på gården – var min morfar. Min mor heter Hillevi och

kommer från Djura.

Till min hjälp idag har jag mina vänner Daniel Åkerberg och Jerker Axelsson. Jerker ska spela Visa från Järna eller Midsommarvisan som den också kallas, samt en Monolog för Saxofon av Erland von Kock. Daniel och jag ska sjunga /spela Sweet Carolina av R. Adams.

Jag tror att en del får känslan av att Brända ligger lite i utkanten, i periferin, kanske t o m i en avkrok men det beror ju på vilket perspektiv man har.

Jag hävdar att Brända ligger i Centrum. När jag ser Brända framför mig ser jag en organism liggande i gränsen mellan skogen och det öppna åkerlandskapet, en organism som genom sina vägar och stigar skickar ut sina tentakler i alla vädersträck. Den tar tag i väg 70 i nordöst, i grus närmar sig den Skeberg, Sången och Floda men framförallt alla dessa fäbodstigar/vandringsstigar som sträcker sig åt Gagnef till, åt Floda till och raka vägen upp mot Siljan.

Det finns olika sätt att ta sig fram på; med tåg, med bil genom att cykla genom att gå. Idag tror jag att de flesta av oss utan att ens tänka på det, bedömer en plats tillgänglighet både mentalt och fysiskt, framförallt ur bilens perspektiv eller möjligen ur flygets.

Direkt från byn utan att behöva korsa några vägar, kan man ta sig mil efter mil till fots längs med fäbodstigar, dessa artärer, som leder genom skogar och fäbodar till andra byar och städer. En värld av kopplingar. Då jag är sambo med en norrlänning har jag förstått hur unikt detta är – kombinationen av relativt stora skogsarealer och dessa stigsystem, denna kulturskog. I norrland finns stora skogsarealer men väldigt sällan stigar. På landsbygden i norrland, om man vill gå utanför byn, blir man tvungen att följa grusvägen bort för att sedan gå tillbaka samma väg - en inte alltför spännande upplevelse – inte ens här.

Hur många platser ligger så centralt - att det är möjligt att utan att behöva använda bilvägar - gå till så många andra platser?

Brända ligger centralt. Allt beror på perspektivet…

Jag har aldrig som vuxen i alla fall, känt någon stark koppling mellan en specifik plats och känslan av hem. Känslan av hemma har framförallt varit kopplad till människor och sedan till de rum som jag för tillfället har disponerat som mina. Att det kunde vara på något annat sätt var inget jag reflekterade över förrän jag under studierna började umgås mer med människor från alla delar av landet. De talade om sitt hemma på ett helt annat sätt och ofta som starkt knutet till en plats – en hemort, en hemby eller en mindre hemstad – en plats där de hade sina rötter. Anledningen till att jag har känt annorlunda har nog inte med platsen att göra utan med människorna - eller snarare med rörelsen av människor att göra. Uppvuxen i en förort till Stockholm – där människor mer eller mindre är i konstant omflyttning - bor idag ingen som jag känner eller som känner mig i det område där jag växte upp. Ingen som vet något om mig eller min familj.

Sommaren efter att jag hade tagit över Björsgården kom grannarna kring Uttibrändsvägen en efter en, för att hälsa mig välkommen. Alla var mycket vänliga och uttryckte ungefär samma sak; att det var roligt att någon hade tagit över gården och så nämnde de att det var kul att det var en släkting som hade tagit över. Dessa människor som jag då inte kände igen – visste alla vem jag var- inte som person – vi hade aldrig träffats – men de visste vilken relation, vilka släktband, jag hade till deras f.d grannar och vänner. Jag blev överrumplad över detta mottagande – jag vet inte om jag hade väntat mig något speciellt men förutom att jag blev glad över vänligheten blev jag också genom detta mottagande inlemmad i något större. Jag blev en del av en länk i en historia knuten till en specifik plats på ett sätt som jag aldrig hade upplevt.

Brända är väldigt väl förankrat i tiden, mer än någon annan plats jag har varit på, och det beror på kontinuitet. Kontinuitet i struktur – vi vet ju alla att byn är känd för sin unika struktur, sin mycket täta bykärna men framförallt beror det på kontinuiteten av människor. Människor som minns. Människor som tycker att just denna plats är mycket, mycket speciell.

Jag tror inte det är nödvändigt för en människa att ha en specifik plats där man har sina rötter. Jag har levt större delen av mitt liv utan känslan av detta och jag har inte varit mindre lycklig för det. Människan behöver ett sammanhang och en identitet och det kan hon få på många sätt men Brända med sin långa och rika historia av människoöden som sträcker sig långt bak och långt fram i tiden har tillfört ytterligare en dimension till mitt liv och jag är mycket tacksam över att ha fått förmånen att ta del av detta.

Jag skulle vilja utropa ett leve för ett Brända i centrum , för ett unikt Brända med djupa rötter och för sommaren