Midsommartid är väl på något vis mitt i. Mitt i ljuset, mitt i grönskan och mitt i livet. Mitt i är också halvvägs med halva vägen gjord och halva vägen kvar.

Hur har det varit och hur kommer det att bli är frågor man gärna ställer sig på halva vägen. Det här är min upplevelse av hur det varit.

Min mormor och morfar hette Karin och Nils Ollén och var födda på 1870-talet. Mormor kom från en lärarsläkt i Djura och morfar var bonde från Ollasgården (i den riktningen). De fick sex barn – en pojke och fem flickor. Tack vare kusin Margareta, som förvaltat lärartraditionen väl och ägnat tid och kraft åt att hålla reda på avkomman vet vi att släkten på 100 år växt betydligt och idag i rakt nedstigande led utöver mormor och morfar omfattar fem generationer och 97 personer varav alla utom 6 är i livet.

Och troligen är det på samma sätt för de flesta av er alla som står här i eftermiddag – att någon i familjen är bördig från Brända och att starka band ropar er tillbaka varje sommar om ni inte redan tillhör de bofasta. Och att ni, som jag gärna delar med er av arvet och miljön och tar med era vänner och bekanta hit till sommarlandet och till midsommarfirandet.

När jag var liten på 50-talet upplevde jag mina somrar här i ett myller av människor och verksamheter. Från varje stall, ladugård och svinstia kom det spännande dofter och läten från djur. I boa – handelsboden, som låg här nere i backen fanns det allt från korv och sill till bensin, stövlar och flugremsor, som man handlade på krita och fick uppskrivna i en bok till räkenskapens dag. Vid slåttern fylldes åkrarna med alla starka armar och på hölasset åkte man hem till skullen med häst och vagn. På Nääs cementstensfabrik rasslade blandaren och man cyklade till Lysells såg för att fiska i dammen. Och när man växt till sig fick man följa med Ivar Linnman, när han sålde smågrisar eller stå i slakteriets dörröppning och storögt lära sig skillnaden på liv och död. Eller bara åka med när Alrik eller Otto körde bussen till Leksand.

Då var nog Brända en ganska typisk svensk by med hög självförsörj-ningsgrad och många bofasta. 1962 var 50 gårdar permanent bebodda. Sen gick det, som det gick för alla svenska byar. När barnen gått ur skolan flyttade de till jobben i städerna istället för att ta över gården. Och boa och de lokala industrierna klarade inte konkurrensen från snabbköp och storskalighet. Och de, som bodde kvar i byarna blev allt färre och allt äldre.

Vi tömde byarna och samlades i städerna och välståndet ökade och kanske också avståndet mellan människorna ökade en del.

Sedan kring 1980 vände det för byn. Barnbarn i förskingringen och en och annan utsocknes började sakta leta sig tillbaka till ett permanent boende i vår gamla by och 1983 kom storken åter till Brända för första gången på många år. Och han har återvänt många gånger sedan dess. Den bofasta befolkningen, som kanske varit nere i under 50 personer ökade sakta, medelåldern sjönk och i allt fler hus och gårdar är det nu ljus i fönstren även under mörka vinterkvällar. Idag är 88 personer mantalsskrivna i Hedby och skolbussen har många passagerare.

Och ändå är det inte som förr. Idag gäller inte kroppsarbete på närbelägna åkrar utan man har serviceyrken på pendlingsavstånd runt om i länet. Och även om hästarna, som åter betar hagarna tycks bli fler och fler för varje år är de nu till för ryttarna och inte för plogen. Från att ha varit en by, som levde sitt eget liv där vägen tog slut så är Brända idag en boplats i Sverige där avstånden krympt och nu räknas i timmar och minuter istället för i mil. Och just för att det bor människor här lever byn och hålls i skick så att vi alla sommarsvalor har något att återvänd till – stort tack till er alla!

Så var det och så är det, men hur blir det?

Vi pratar ju gärna om vädret och klimatfrågan har under bara det senaste året närmast exploderat som vår viktigaste, gemensamma, framtida angelägenhet. Och vi som skall dela framtidens förutsättningar är inte längre bara vi i byn eller ens vi i Sverige utan nu gäller det alla människor på hela jorden. Hasse och Tages gamla låt där man undrar om barnen i framtiden skall kunna ta sig en öl är mer aktuell än någonsin.

Klimatet – sol, vind och vatten är själva förutsättningen för våra liv, men också ett arv vi lämnar till våra barn och barnbarn. Nu berättar en enig forskarkår att på den korta tid som gått sedan barndomens lyckliga år har vi med vårt leverne lyckats ställa till det rejält på vår planet – utan att vi menat det eller riktigt förstått hur det gått till. Och så långt har det gått att det inte längre finns någon väg tillbaka utan i bästa fall bara en möjlighet att bromsa upp en ogynnsam utveckling. Och kanske att vi alla som är tillräckligt gamla redan idag tycker oss se en del förändringar i väder och växtlighet mot hur det var förr, även om mycket nog bara är inom den naturliga variationen.

Temperaturen kommer att öka, glaciärerna kommer att smälta och havsnivån kommer att stiga – vi vet bara inte riktigt hur mycket och hur fort. Men det kommer att påverka allt och alla överallt på jorden.

Men kanske är det just i det hotet, som möjligheten ligger. Möjligheten till någon form av samsyn och gemensam strävan. Utmaningen är stor och hindren många, men något alternativ finns egentligen inte.

Och på samma sätt som klimatet inte känner gränser utan fritt rör sig över jordens alla länder kommer människor i allt större utsträckning att tvingas flytta från ett land till ett annat för att få möjlighet att överleva.

Redan idag är 10 miljoner människor på flykt från vidriga förhållanden i krigsdrabbade länder runt om i världen. Och i morgon kommer ändrade klimatförutsättningar, som torka, översvämningar och missväxt troligen att tvinga betydligt större skaror att lämna sina länder.

Efter vad man förstår kommer Sverige, trots klimatförändringarna, att tillhöra de länder, som har goda förutsättningar att även i framtiden vara en plats, där man kan leva ett gott liv. En hyfsad gissning är väl därför att många människor kan komma att söka sig hit för sin överlevnad.

Redan idag är var sjunde person i Sverige invandrad eller med minst en av sina föräldrar född i ett annat land. En och annan, som inte förstår bättre ser detta som något hotfullt och negativt. Jag ser det som och en nödvändighet och två möjlighet.

En nödvändighet för att vi som har och kan måste dela med oss åt dem som inta har.

En möjlighet för att vi behöver fylla på med fler människor när vi 40-talister nu börjat lämna arbetsmarknaden i mycket stora skaror.

Och ytterligare en möjlighet genom det rikare liv som finns i mötet mellan människor med olika erfarenheter och kulturer.

Sverige är på väg att bli ett land, med en befolkning, som speglar världen och låt oss ta vara på och utveckla den möjligheten för att tillsammans hjälpas åt att klara de utmaningar vi står inför.

I våras besökte en engelsman Brända och hans spontana rektion var att i en by av den här storleken hade det funnits två pubar hemma i England. Men i midsommarkvällen behövs det varken pub eller fik för att fylla majstångsbacken. Så låt oss leva i nuet, fånga dagen och ta till vara och glädjas över denna vackra årstid och uppskatta och värdesätta det goda liv vi har möjlighet att leva här i landet. Och vi tackar alla barn och vuxna, som trotsade förmiddagsregnet och såg till att vi fick en klädd majstång att samlas kring även i år.

Ett fyrfaldigt leve för Sverige, för Brända och för midsommaren – de leve!