Anna Götlind

____________________________________________

ANNA GÖTLIND 2013

Anna Götlinds majstångstal i Hedby, midsommardagen 2013

Kära Hedbybor och alla midsommarfirare,

det är en stor ära för mig att få hålla majstångstalet här i Hedby och jag vill tacka för det.

Jag heter Anna Götlind, är professor i historia vid Stockholms universitet, men framför allt sommarboende i Rältlindor, den nordligaste av byarna i Djurabygden, belägen utmed vägen mot Noret.

I förrgår reste jag upp hit från Stockholm, och det gjorde säkert också många av er andra som är här i dag. För det är här vi vill vara när det är midsommar och allt är som vackrast.

Men människor har rest mellan Stockholm och Djura och tvärtom i hundratals år, även om man förr fick gå hela vägen, ända tills järnvägen kom. Många Djurabor, och speciellt de unga, har gett sig iväg till Stockholm för att söka arbete – och många har återvänt när det har blivit sommar, till midsommar och till slåttern.

Den mest kända av alla dessa herrarbetare är nog utan tvekan Daniels Ols Carin Ersdotter från Djura (1814–1885), som 1832, när hon var sjutton år gammal, gav sig iväg till Stockholm. Där fick hon först arbete som mursmäcka på ett husbygge vid Brunkebergstorg. Arbetet innebar att blanda och bära murbruk, ända upp till 60 kg, med hjälp av ok på axlarna. Två somrar och en vinter arbetade hon vid husbygget, och under den tiden hade hon inte möjlighet att återvända hem till midsommar.

Hösten 1833, när huset var klart, fick hon arbete som mjölkpiga vid Järla gård i Nacka. En av hennes uppgifter var att sälja mjölk på Stortorget, men det fick hon efter ett tag sluta med. Hon ansågs nämligen så vacker att stora skaror samlades på torget för att titta på henne, och det blev tumult och upplopp, så polisen tvingades ingripa. Istället började hon besöka Stockholms salonger, där hon visade upp sig i sin Leksandsdräkt, och hon kallades för Den vackra dalkullan. I maj 1834 återvände hon hem till Djura, gifte sig med Margretas Daniel Andersson i Gråda, och hon kom aldrig tillbaka till Stockholm.

Men Djurabor fortsatte att resa till Stockholm. I det så kallade Rotemansarkivet, folkbokföringen i Stockholm, kan vi följa de 180 Djurabor som flyttade in till Stockholm mellan 1878 och 1926. Där kan vi se hur de flyttade runt i staden, vad de arbetade med och var de bodde. Bland dessa 180 finns säkert en hel del av era släktingar.

De flesta var unga kvinnor, och de kunde få arbete som trädgårdskullor på gårdarna runt Stockholm, i Bromma, Djursholm eller på Lidingö, eller som kyrkogårdskullor på kyrkogårdarna. De här kvinnorna kunde förstås inte komma hem till midsommar.

Andra kvinnor tog tjänst som pigor, och de bodde ofta på Norrmalm eller Östermalm, där det fanns familjer som hade det gott ställt och kunde leja dem. På Norrmalm bodde också de kvinnor som var handelsbiträden eller ”kullor”. Dessa arbetade i butik eller i något av de stora varuhusen, och var då ofta uppmanade att ha sin Leksandsdräkt på sig.

Bryggeriarbeterskorna bodde vanligen på Södermalm, nära det stora Nürnbergsbryggeriet där vi vet att många Djurabor arbetade. Att arbeta på bryggeri, vanligen som buteljsköljerska, innebar att man inte kunde resa hem på sommaren, eftersom det var högsäsong för de många bryggerierna i Stockholm.

De flesta Djurakvinnor men också -männen arbetade och bodde dock på Kungsholmen, som var en utpräglad industristadsdel vid denna tid, med många större och mindre verkstäder och fabriker. Deras bostäder fanns i stora kasernliknande hyreshus i kvarteren runt S:t Eriksgatan och Fridhemsgatan. Lägenheterna var små, på ett rum med eller utan och kök, och trångboddheten var stor, för de flesta hade inneboende. Jag tror att många av de Djurabor som bodde här längtade hem, och särskilt sommartid.

Många kvinnor hade titeln fabriksarbeterska, och flera av dem arbetade på den ammunitionsfabrik, som fanns på Marieberg på Kungsholmen (där de stora tidningshusen i dag står, vid Västerbrons norra fäste). Dessa kvinnor bodde på fabriken, och vi kan bara tänka oss hur de hade det.

Djuramännen var ofta grovarbetare och vi hittar dem överallt i staden. De som arbetade som murare, snickare och målare bodde dock ofta på Södermalm, och var inte sällan inneboende hos bryggerikullorna.

Ett vanligt arbete för Djurakarlarna var annars att vara vedarbetare, ett oerhört viktigt arbete i dåtidens Stockholm, då staden värmdes med just ved. Enorma mängder gick åt. Vedarbetarna tog emot veden från vedskutor som lade till vid Strandvägen, transporterade den till kundens källare, sågade upp den och bar den upp till lägenheten efter behov. En del vedarbetare blev smått förmögna och några kom att bli bofasta i Stockholm.

Så var fallet med vedarbetaren Hindriks Anders Persson (Anders Henriksson) från Djura (1861–1917), som kom till Stockholm och Gamla stan 1892. När han avled 1917 uppgick hans förmögenhet till 20 000 kr – en mycket stor summa vid denna tid – och han och hans familj hade då lämnat slummen i Gamla stan och flyttat in i en ljus, modern lägenhet på tre rum och kök på Östermalm.

Anders hustru Karin Henriksson (1861–1954), som var från Rältlindor, följde med sin make till Stockholm, och hon blev kvar där tills hon dog, 93 år gammal. Hela livet skrev hon brev hem till sina syskon i Rältlindor. Och hela livet längtade hon hem. För hemma – det var Rältlindor och Djurabygden – och hon återvände hem varje midsommar, precis som många av oss gör i dag. För det är här vi vill vara.

Och med dessa ord vill jag avsluta och utbringa ett fyrfaldigt leve för midsommaren i Hedby och i hela Djurabygden!

Ett PS. Man kan läsa mer om Den vackra Dalkullan och Anders och Karin Henriksson, och deras liv i Stockholm, i min bok Förbindelser: Fem Leksandskvinnor i Gamla stan – plats, arbete och resande under 200 år, Stockholmia förlag, 2013).

 

 

 

Copyright © Hedby byalag